STORYTIME: DAGEN DÅ LIVET FÖRÄNDRADES

Den 10 maj 2005 förändrades vårt liv drastiskt. Mamma var innan olyckan väldigt tillfredsställd med livet. Allt hade ordnat upp sig efter skilsmässan, hon hade ett bra socialt liv, hon hade kommit igång med träningen och lördagen innan hade hon varit på marathonspinning, livet var perfekt. Morgonen den 10 maj började med diskussioner i hemmet, vi (jag och min syster) var irriterade eftersom vi inte ville vara på fritids. Vi var tvungna eftersom mamma skulle jobba och därför var vi fortfarande irriterade när vi lämnade varandra. Mamma åkte till jobbet i Åhus, efter lunch åkte hon in till stan på datorutbildning. Det var en trevlig eftermiddag och mamma tvekade, ”Ska jag gå på toaletten innan jag åker eller inte? Äsch, det är lika bra att göra det eftersom jag ska på spinning direkt efter jag hämtat barnen”. När mamma kom ut i bilen ringde hon fritids och meddelade att hon var på väg, så Sofie kunde göra sig redo. Mamma hade tidigare på eftermiddagen fått meddelande om att jag följt med en kompis hem, så mig behövde hon inte hämta på fritids. Sofie gick ut och väntade och väntade, men mamma dök aldrig upp. Hon hörde brandbilar, polis och ambulans men tänkte såklart inte mer på det. Hon var enormt arg på mamma för att hon inte dök upp, eftersom Sofie var extremt kissnödig. Efter en halvtimme kom läraren från fritids ut och undrade vad Sofie gjorde kvar här. Läraren fick ringa mamma och då svarade polisen, de sa ”Det här är Rose-Maries telefon, hon har varit med om en trafikolycka och är på väg med ambulansen in till CSK just nu”. Han blev väldigt skärrad och visste inte vad han skulle göra, som tur var visste han vem mammas vännina Ann-Magreth var. Han ringde henne och sa ”Jag kommer med Sofie när jag har hämtat Linn, det har hänt Rosie en olycka”, han kunde inte säga mer än så eftersom Sofie satt bredvid och ingen ville säga något förrän vi visste mer. Det han inte visste var att jag hade följt med en kompis hem.

Ett starkt minne från min sida är när vi var ute i trädgården hos min vän och lekte. Vi hörde en ambulans och då säger jag ”Hör du!! Nu kommer en ambulans”, vad jag inte visste då var att den kom för att hämta mamma. Min kompis mamma fick ett samtal om vad som hänt men att hon inte skulle berätta något för mig. Jag skulle egentligen inte ätit hos min vän, men jag åt där sen blev jag skjutas till Ann-Margreth. När vi kom dit berättade hon för mig och min syster att mamma skadat benet, inte mer än så. Hon ringde till mormor och morfar och berättade vad som hänt. De ringde sen till mammas systrar och bror som tog sig in till sjukhuset. Morfar och min mosters man var och kollade på bilen då de skulle ta mammas tillhörigheter. De mådde enormt dålig när de såg bilen och undrade såklart om mamma verkligen levde efter hur bilen såg ut.

Min mammas upplevelse från själva olyckan är att hon ser en röd bil som kommer över på fel sida och tänker direkt ”håll dig på din sida” sen blixtrar det till och allt blir svart. Hon vaknar upp och brandmännen står över henne, det hon minns från detta är att hon tänkte ”detta ska jag klara”. För att få er att förstå hur illa olyckan var så körde mamma i 70 km/h och personen hon frontalkrockade med körde i 140 km/h, detta var på en 70-väg. Mammas bil började brinna och två killar som tidigare blivit omkörda av den röda bilen såg hela händelseförloppet. De hade två val, antingen bära ut mamma och riskera att hon skadar nacken eller att låta henne sitta kvar och där med brinna inne. De valde att bära ut mamma och invänta ambulans. Det enda mamma pratade om i ambulansen var sina barn, var vi var och hur det skulle gå för oss. Efter detta är allt svart för mamma, hon börjar minnas igen efter 2 dagar men har då inga minnen från olyckan.

Jag har fått berättat för mig att mamma var vaken och pratade på när jag och min syster hälsade på henne, det vi inte visste då var hur illa det egentligen var med henne. Mamma hamnade först på intensiven och efter 2 dagar flyttades hon upp till kirurgen och därefter till ortopeden. Hon blev opererad första gången den 16 maj 2005, då rensades såren och två dagar senare, den 18 maj 2005 sattes plattor och skruvar in i vänster fot, 8 skruvar och 2 plattor. Hon hade fruktansvärda smärtor och kämpade på. Hon ringde sjukgymnast och bad om att få en tid om 3 veckor. Han frågade vad hon ville ha hjälp med, men mamma sa "Det vet jag inte riktigt ännu men behöver nog mycket hjälp". Denna envishet med att rehabiliteras har nog gjort att mamma blivit så bra som hon är idag. Hon låg på sjukhus ca 2 veckor. När hon kom hem hade arbetsterapeuten varit där och förberett för hemkomsten, vilken hon givetsvis tagit kontakt med när hon låg på sjukhuset. När mamma kom hem fick hon hjälp av sina systrar, mormor, morfar, Ann-Magreth och vänner. Det var mycket känslor och nu satt hon i rullstol och fick inte belasta vänster ben. Hon hade enorma smärtor i höger fot och knä, men eftersom det inte var några frakturer fick hon belasta den foten, vilket senare visade sig att hon inte skulle gjort. Hälkudden hade fått en sån smäll och därför smulats sönder så mamma trampade direkt på nerver och hälbenet, inte konstigt hon hade ont.. I 2 1/2 månad satt mamma i rullstol och då behövde vi hjälp med allt, mamma klarade inte sig själv och vi, 7 år och 10 år gamla kunde tyvärr inte hjälpa henne med allt. 2009 hade mamma fortfarande extrema smärtor i vänster fot, de valde då att steloperera foten så att smärtan skulle minska lite. Mamma fick då beskedet att hon helst inte ska gå på sina fötter överhuvudtaget, men som ni förstår är man ju illa tvungen till detta.

Den 2 december 2016 gjorde mamma ett inlägg på Facebook där hon skrev ”Äntligen efter 11 år och 7 månader, med sjukvård, försäkringskassan, rehab m.m och massor av pappersarbete kan jag stänga alla pärmar! Trafiknämnden har yttrat sig och allt är klart! Är så glad. Tack till alla som har funnits och fortfarande finns när det är tufft”. 2015 fick vi hem en pärm med 160 sidor där alla journaler, polisrapporter, domstolsbeslut och allt annat finns. Problemen mamma fick efter olyckan var: smärta i båda fötterna, svårt att hålla balansen, förstört högerknä och måste därför ha knäskydd varje dag, diskbrock i bröstrygg och ländrygg, nackskada, väldigt känslig för stress, svårt att ta muntlig information, svagt minne, finmotoriken i fingrarna är svag vilket gör att hon lätt tappar saker, koncentrationssvårigheter, svullnad och känselbortfall på höger ansiktshalva, kan ej sitta på huk eller sitta på knä, svårigheter att vrida kroppen, måste alltid ha ortopediska skoinlägg och stödstrumpor, kan inte gå längre sträckor, kan inte springa. Det är massa fler småsaker som mamma kommer att få leva med alltid. Något jag märkte var att man kunde säga en sak till mamma och sekunder senare var detta glömt. Något som inte heller fungerar är att prata med mamma medans hon t.ex. kollar på tv då hennes hjärna inte kan hantera flera saker samtidigt. Trots allt detta ser mamma allt positivt och kämpar på och det är jag otroligt tacksam för.

Mammas brev ♥

Denna dagen förändrades vårt liv och allt vändes upp och ner. Idag är mamma inte bitter och har förlåtit personen som körde på henne, men inom mig är känslorna fortfarande starka. Jag är inte arg på någon, jag har släppt det men får fortfarande ont i hjärtat så fort olyckan nämns, för den dagen höll jag på att förlora min mamma. Jag minns så väl att jag och Sofie trodde att vi skulle förlora henne, och grät då över att vi hade lämnat varandra medans vi var irriterade samma morgon. Efter detta har vi alltid löst saker och aldrig somnat eller lämnat varandra medans vi varit irriterade på varandra, en väldigt viktig sak för oss alla tre. Olyckan finns alltid i mitt bakhuvud och jag blir påmind varje dag, skulle jag kunna ta över mammas smärta skulle jag göra det direkt.

Jag har aldrig träffat en starkare människa än min mamma och jag är så stolt över att kalla henne min mamma, utan henne skulle jag inte vara något. Oavsett vad som har hänt har hon alltid tagit oss i första hand och älskat oss mer än något annat. Jag kommer aldrig kunna tacka mamma nog, för att hon klarade allt. Jag älskar dig mamma, mer än du någonsin kommer förstå. Tack för att du valde livet ♥

Follow me on; Bloglovin | Nouw | Instagram